Beslutet

Hej Dagbok,

Vad gör du? Du känner inte honom! Tänk om han lurar dig med en historia, för att kidnappa mig. Tankarna for runt i huvudet, han hade trotts allt brutit sig in i mitt hus eller mina adoptivföräldrars hus om man ska vara exakt. Trotts paniken som byggde upp sekund efter sekund. Gjorde jag det ologiska beslutet att ta hans hand och se den så kallade "sanningen".

Jag vet inte hur länge vi gick det kändes som en evighet men det var högst troligt bara ett par minuters promenad, innan jag fick syn på murarna som separerade eliten med de personerna med låg social status. Jag borde ha gripits av panik till vad vi gjorde där, jag kände till den mörka delen av samhället men valde att vända bort blicken. Trotts att jag inte var född in i min adoptiv familjen så hade dem trotts sina själviska anledningar givit mig ett hem där jag fick mat så jag blev mätt, kläder som både passade och var rena och möjligheten till att gå i en av regionens bästa skola. Den möjligen hade jag ALDRIG fått om dem inte adopterade mig av själviska skäl. Så en del i mig vad tacksam, men en annan del ville se vilket liv jag skulle ha haft utan dem.

När jag dagdrömde om vad som fanns på andra sidan muren flyttade rebellerna på en skräphög. Sedan hörde jag någon säga; "kom". Bakom skräphögen fanns ett hål som dem ville att jag skulle krypa igenom och som att gå på autopilot följde efter dem. På andra sidan muren förväntade jag mig människor i fattigdom, men istället fick se stora fjälliga varelser. Den typ av varelser man läser om i böcker eller ser på teatern. Utan att tänka så började jag ställa mig upp men innan jag hann resa mig från knäna drogs jag ner på marken. Det kom officer in på området med konstiga dräkter. En av rebellerna satte händerna för öronen och tittade ner i marken, och när jag frågade varför hon gjorde det så fick jag som svar.

- Det kommer du snart att märka.

Ett par minuter senare började jag höra ett fruktansvärt ljud som inte riktigt går att beskriva. När jag såg varför varelsen gjorde det ljudet föll tårar ner längst kinden. Officerarna stod och drog av fjällen och det såg ut som han smälte dem men jag kunde inte se till vad. Rebellerna såg att jag tittade på smällt stationen och sa det är de smälta fjällen blir till vapnen och skyddsutrustning till soldater och fordon, i vissa fall till och med medaljer för de högrankade officerarna. Jag klarade inte längre, tårarna blev bara fler och fler. Det enda jag kunde säga var "ni hade rätt, ni hade rätt" om och om igen. För att jag inte dra till någon oönskad uppmärksamhet gick vi tillbaka igenom muren. I chock fortsatte jag bara säga "ni hade rätt, ni hade rätt". Jag vaknade ut chocken när en av dem gav mig en örfil. Dem tog mig hem och om gången var en evighet dit var det inget mot hemvägen. Det var som om tiden stod stilla och när vi var vid den trasiga dörren igen sa dem.

    - Vad ska du göra nu?

Efter en kort stund tänkande kom jag fram till svaret. 

 

  

M