Nu Dagbok ska du få höra förmodligen det uppenbara svaret jag gav rebellerna. Jag bara titta på dem och sa, "det här ska dem inte få komma undan med". Sedan vände jag mig om och började då genom dörren, men jag kom inte så långt innan dem ännu en gång tog tag i min arm. - Vi frågade inte om vad du tyckte om situationen utan, vad ska du göra nu? sa en av rebellerna. Jag vände mig om och sa. - Jag sa att dem ska inte få komma undan, så jag ska konfrontera dem. Innan jag hann avsluta så sa rebellen som fortfarande höll min arm med en halv panik och frustrerad röst. - Konfrontera?! Konfrontera?! Om det hade gått hade vi inte varit i den här situationen. Rebellen tog ett djupt andetag och fortsatte. - Men jag har ett bättre förslag. Du tillhör uppenbart eliten, vad sägs om att gå med oss och hjälpa oss inifrån med information om vad som sägs på dem här tillställningarna och även smyger ut mat och vatten. Det lär inte direkt sakna maten...
Hej Dagbok, Vad gör du? Du känner inte honom! Tänk om han lurar dig med en historia, för att kidnappa mig. Tankarna for runt i huvudet, han hade trotts allt brutit sig in i mitt hus eller mina adoptivföräldrars hus om man ska vara exakt. Trotts paniken som byggde upp sekund efter sekund. Gjorde jag det ologiska beslutet att ta hans hand och se den så kallade "sanningen". Jag vet inte hur länge vi gick det kändes som en evighet men det var högst troligt bara ett par minuters promenad, innan jag fick syn på murarna som separerade eliten med de personerna med låg social status. Jag borde ha gripits av panik till vad vi gjorde där, jag kände till den mörka delen av samhället men valde att vända bort blicken. Trotts att jag inte var född in i min adoptiv familjen så hade dem trotts sina själviska anledningar givit mig ett hem där jag fick mat så jag blev mätt, kläder som både passade och var rena och möjligheten till att gå i en av regionens bästa skola. Den möjligen hade ja...