Elisabeths Fantasi Dagbok

Nu Dagbok ska du få höra förmodligen det uppenbara svaret jag gav rebellerna. Jag bara titta på dem och sa, "det här ska dem inte få komma undan med". Sedan vände jag mig om och började då genom dörren, men jag kom inte så långt innan dem ännu en gång tog tag i min arm.     - Vi frågade inte om vad du tyckte om situationen utan, vad ska du göra nu? sa en av rebellerna. Jag vände mig om och sa.     - Jag sa att dem ska inte få komma undan, så jag ska konfrontera dem. Innan jag hann avsluta så sa rebellen som fortfarande höll min arm med en halv panik och frustrerad röst. - Konfrontera?! Konfrontera?! Om det hade gått hade vi inte varit i den här situationen. Rebellen tog ett djupt andetag och fortsatte.     - Men jag har ett bättre förslag. Du tillhör uppenbart eliten, vad sägs om att gå med oss och hjälpa oss inifrån med information om vad som sägs på dem här tillställningarna och även smyger ut mat och vatten. Det lär inte direkt sakna maten...

Hej Dagbok, Vad gör du? Du känner inte honom! Tänk om han lurar dig med en historia, för att kidnappa mig. Tankarna for runt i huvudet, han hade trotts allt brutit sig in i mitt hus eller mina adoptivföräldrars hus om man ska vara exakt. Trotts paniken som byggde upp sekund efter sekund. Gjorde jag det ologiska beslutet att ta hans hand och se den så kallade "sanningen". Jag vet inte hur länge vi gick det kändes som en evighet men det var högst troligt bara ett par minuters promenad, innan jag fick syn på murarna som separerade eliten med de personerna med låg social status. Jag borde ha gripits av panik till vad vi gjorde där, jag kände till den mörka delen av samhället men valde att vända bort blicken. Trotts att jag inte var född in i min adoptiv familjen så hade dem trotts sina själviska anledningar givit mig ett hem där jag fick mat så jag blev mätt, kläder som både passade och var rena och möjligheten till att gå i en av regionens bästa skola. Den möjligen hade ja...

Hej  igen Dagbok. Jag vet att jag lämnade dig i en cliffhanger, om den falska historien. Men jag kände att det började bli väldigt mycket längre än var jag har skrivit tidigare. Mitt ansiktsuttryck av förvirring, irriterade honom som om det jag sa något konstigt. Som du vet i tidigare inlägg så har jag koll på historian och jag gick i skolan. Vilket gjorde mig förvirrad för jag var stolt över historian om hur militären friade oss från tyrann, detta gjorde honom bara irriterad. Jag vet inte om det var att jag var förvirrad eller han som var så pass irriterad men han släppte greppet om mina armar och det enda jag kunde tänka var. När jag insåg detta drog jag bort mina armar från honom innan han insåg att han hade släppt det hårda greppet. Men jag ville inte där ifrån längre utan att tänka så började jag ifråga sätta honom och hur han kunde säga att det vi visste om historien var falskt. Han bara titta på mig och sa.      - Det du vet om historian är en mörklä...

Hej Dagbok. Jag lämnade dig på tråden gällande mötet med rebellerna.   När jag träffade rebellerna, så stelnade jag till. Jag var inte den enda som stelna till och man kunde se i deras öga "jäklar, nu har vi blivit påkomna nu är det ute för oss". Jag lyckades samla mig och kom ihåg ilskan jag kände tidigare, så jag bara gick förbi dem och ut genom dörren dem hade brutit sig igenom. Dem fick en chock att jag varken sa något eller gjorde något utan gick bara förbi. Dörren var uppenbart uppbruten och ett gäng till synes okända människor stod utan några märkes kostymer och klänningar som de flesta eliterna använde. En i gruppen tog sig samman och gick efter mig, inte för att jag brydde mig allt jag kunde tänka på var att ännu en gång har min "familj" brytt sig mer om sig själva och hur "osjälviska" dem var som tog in mig. Det var ett liv som sagan om askungen men jag fick gå på balen och sysslorna gjordes av tjänstefolket.    Han ropade efter mig flera gånger ...